Idag är en bra dag. Jag tror starkt på att man måste ha dåliga dagar för att kunna uppskatta de bra dagarna. Om man bara har bra dagar tar man dessa för givet tillslut och de uppskattas inte lika mycket och ger inte lika mycket glädje. Vet dock att alla inte delar denna syn med mig, men jag tror på detta!

På väg hem i solskenet som lyser i mina ögon bländar mig så att det är svårt att se vägen ser jag en ensam sko liggandes mitt på vägen. Jag undrar vad den har för historia. Hur hamnar en ensam sko mitt på stora vägen? Det känns ju inte så troligt att någon har lämnat den där och gått där ifrån med bara en sko, känns lite dumt också nu när det är så kallt och så mycket snö! Men hur har den då hamnat där utan att någon saknar den? En annan gissning är ju att den ramlat ut från en bil, men hur många kör med öppet fönster eller dörr såhär på vintern? Här kan ju jag sitta och fortsätta att gissa men jag kommer förmodligen aldrig att få ett svar för även om jag skulle fråga skon så skulle den nog aldrig svara..

Om jag låste in mig i mitt rum och stannade där i en vecka, skulle någon sakna mig eller ens märka att jag var borta? Jag är tveksam. 

Jag har varit i Indien i 6 veckor och nu varit hemma i 1 vecka utan att träffa någon utanför skolan.

Jag börjar undra vad jag egentligen gör med mitt liv och om jag verkligen har några vänner. Om inte jag styrde upp något skulle det aldrig hända att jag träffade någon. Det händer aldrig att någon annan börjar och säger att de vill träffa mig, det är alltid tvärt om. Varför? Jag försöker men får aldrig nått tillbaka, så varför ens försöka?

Detta är en dålig dag för jag har insett att jag inte har något liv. Det enda jag gör är att hoppas på att någon ska prata med mig, men det händer aldrig. Alla pratar alltid med någon annan. Jag finns inte. 

Konstigt att jag har svårt att låta någon komma nära när jag vet att de ändå alltid försvinner. 

Ganska länge har jag tänkt på en mening som jag skrev ner för ganska länge sedan som jag tycker stämmer så väl men som jag inte riktigt kommit ihåg hur jag skrev den. Först idag bestämde jag mig för att kolla igenom mina skrivböcker, för jag vet att jag skrev den någon stans, i jakt efter den. Fick känslan att jag behövde den idag, inte för att jag vet varför. I slutet av andra boken så fanns den tillslut där, så nu kan jag lugna min hjärna och slipper tänka mer på hur den faktiskt var skriven. Nu när jag berättat om den måste jag ju även skriva den och samtidigt med det säga att ni ska ta den till er, hur allvarligt eller oallvarligt ni själva vill men att den har mycket mening i sig.

"Om man säger ett ord för många gånger mister det sin betydelse och blir bara bokstäver sammansatta till ett meningslöst ord". 

För mig har denna mening två betydelser.

Den första är, som man själv kan prova, att när man sagt tex "gurka" tjugo gånger så låter det sjukt konstigt tillslut och man funderar över vad det egentligen är man säger.

Den andra betydelsen är när man säger något kanske till en person för många gånger tex att "du är smart", så slutar det att bli lika speciellt och betydelsefullt när man hört det så många gånger från samma person, meningen mister sin trovärdighet. Detta upplever man nog mest om är personen som får höra det många gånger mer än om man säger det själv till någon många gånger. 

Jag har själv upplevt båda och det är nog därför meningen betyder så mycket för mig.

..sockret! så som 5e punkt är det sockeravvänjning som gäller! Det funkar inte att äta så jäkla mycket socker jag jag de senaste veckorna! Dock tänker jag inte sluta helt, godis och kakor är för gott ;)

I fredags kom jag tyvärr hem igen efter att ha spenderat 6 veckor i fantastiska Indien med helt underbara människor! Varför måste allt bra någon gång ta slut?

Min kropp hatar mig för att jag har åkt från 30 gradig värme och fuktigt klimat till vinter, snö, torrt och kallt klimat. Detta visar den genom att fnasa sönder min hud och ge mig eksem över hela kroppen. Huden runt mitt ena öga är svullet, rött och torrt som fnöske och jag ser ut som en total idiot! Mina läppar existerar inte längre då de är så torra att så fort jag öppnar dem spricker de sönder. Inte snällt på något sätt!

Bara att ha kommit tillbaka till vardagen gör mig vettskrämd! Jag är rädd att allt bara ska gå tillbaka att vara som det var innan jag åkte, att jag inte har något liv värt att leva utan bara sitter hemma hela dagarna och gör absolut INGENTING! Under den här resan har jag ändrats så mycket i min själv och mitt sätt och vara och utvecklats enormt. Jag har fått ett helt annat sätt att se och tänka på mitt liv. Nu är jag rädd att jag ska glömma allt det och gå tillbaka. För det är så sjukt lätt att bara hamna där igen då man gör saker bara av gammal vana. Detta måste jag verkligen försöka stoppa!

1. Det första jag måste göra är att vänja mig av med facebook.

• Första steget där är att ta bort onödiga vänner som jag aldrig pratar med och som knappt vet att jag existerar. Detta kan jag bocka av - Från 263 har jag nu 119. 
• Andra steget blir att spärra allt vad gäller applikationer och spel.
• Tredje steget är att inte lägga upp några fler bilder utan använda picasa för detta. - Kan jag också bocka av då alla bilder från Indien ligger på picasa.
• Fjärde och sista blir att jag bara har tillåtelse att logga in en gång varje dag - detta ska vid behov trappas ner allt efter som. 

2. Det andra jag måste göra att sluta se på tv så jäkla mycket och sluta bry                mig om jag missar ett avsnitt av någon serie. Därför får jag endast se                     några timmar på kvällen men mest i syfte att umgås med och göra min                  mamma sällskap :) Men då får jag absolut INTE ha någon dator framför                  mig också!

3. Som tredje sak ska jag börja göra saker om dagarna. Detta kan vara allt                från att göra smycken till att läsa till att åka iväg till stan och tex klättra.             Inget mer göra ingenting! Detta har också Jens lovat att hjälpa mig med               så nu litar jag på honom!

4. Som fjärde och sista sak ska jag träffa mina vänner mycket mer och                       oftare, det blir på tok allt för sällan och detta lider jag av, så nu är det                 skärpning!

Om jag lyckas med allt detta hoppas jag på att jag kan behålla det liv som jag började leva nere i Indien, för jag mår så sjukt mycket bättre av det! Livet är kort och man bör ta reda på varje minut som man får!

Dax att åka! Mår sjukt illa men förhoppningsvis är det bara resenerver och inte vinterkräksjuka! Vore lite jobbigt ;)

Kommer inte ha tillgång till dator särskilt mycket nere i Indien så det blir inte mycket bloggande.. men ska försöka när jag kan ;)

Ses den 25 feb Sverige!

Upptäckte att jag visst har satt på mig tröjan ut-och-in, gått runt så hela dan och inte märkt det förrän nu.. är verkligen inte min dag idag.

..fån. Har inga byxor på mig för att jag lyckades sätta mig i en vattenpöl på golvet och orkade inte sätta på mig nya, har gympaskor på mig för att gå in dom med sulor och springer runt som en tok i huset för att hitta alla saker som jag ska packa inför imorn..